Såg en bekant i lördags. Tyckte hon såg lite annorlunda ut, och hon gick med spänstigare steg. Hade samma kläder på sej som alltid, stackaren, men det tänker väl folk om mej också...
Men jag var tvungen att vända mej om då hon gick förbi, för jag kunde inte riktigt placera vad som var annorlunda. Och då hon kom gåendes tillbaka så såg jag hennes ansikte; hon hade linjer i det förut klotrunda ansiktet, och kinderna kunde urskiljas från hakan.
Tyckte själv att jag överdrev då jag sa nåt i stil med att "du har gått ner i vikt, ser jag" och väntade mej nästan ett nekande svar. Kände hur min haka skiljdes från mina klotrunda kinder då hon svarade "Jo, 25 kilo".

Jag blir så avundsjuk! Jag vill också gå ner 25 kilo! Skit i att må bättre, orka mer, få mera energi, sova bättre, leva friskare och längre: Det är avundsjukan som är den bästa drivmotorn. Om hon kan, så kan jag. Har också de bästa förutsättningarna i januari; pengarna är slut och julchokladen uppäten.

Så nu siktar vi högt och långt. Innan sportlovet ska sex kilo vara väck. Innan sommaren tio till.
Mitt gymkort ska grävar fram ur den färdigpackade gymväskan -tror att vattnet möglat bort i vattenflaskan.
Nästa sommar ska minuskilona fortfarande vara borta -och gärna några till med dem- och då ska jag springa mitt livs första maraton.
Det som jag skulle springa före jag fyllde trettio, alltså femton år tidigare... Heja, mej!