Nu har jag bott själv i 24 timmar. Mina döttrar flyttade hemifrån igår.

 

Dethär är en kluven känsla.

Glad över att de står på egna ben. Men samtidigt har jag nån lite orolig känning i kroppen... visst litar jag på att det ska gå bra -för dem. Men JAG då?

 

Jobbade idag och återvände hem till mina katter. Började städa köket. Vill göra det till mitt. Organiserar om i köksskåp -alla vaser i samma hylla, allt te och kaffe på egen hylla. Kokböckerna synliga. Det lämnar luft mellan mina skäppor och burkar! Skäms lite över att jag vill ha ett eget kök, men skulle inte tveka en sekund att trycka ihop allt igen för att göra rum för barnens skäppor och burkar om de skulle behöva flytta hem. Fast det vill jag ju inte, inte egentligen... att de flyttar hem, alltså.

 

Och deja-vu! Jag har gjort dethär förr, flere gånger. Städat ut personer ur mitt liv. Men då har det varit mera definitivt; jag har städat ut karlar.

Flickornas pappa kom hem till packade flyttlådor då jag var gravid med andra dottern. Han blev väl en aning chockad... kände mej rik som ett troll då jag låg på BB fast jag inte hade mycket av materiellt värde. Var självgående ungefär fem år före jag träffade min blivande man.

Efter tre års äktenskap fick min man skilsmässopappren framför sej, bara att skriva under. Jag hämtade hem tomlådor åt honom men denna gång packade jag inte en endaste sak, det fick han klara själv. Sen tapetserade jag om några rum och inledde åter ett självgående liv.

Och en fästman några år senare fick tillbaka ringen och ett fåtal andra smycken jag fått efter ett halvt års förlovning.
 Vi hade tack och lov inte hunnit flytta ihop så jag behövde inte anstränga mej det minsta...

 

Skillnaden denhär gången är att separationen inte är definitiv. Och jag har hjälpt till så mycket jag kunnat. Burit hem flyttlådor. Kånkat på soffor och lådor, nerför och uppför trappor i trappuppgångar med otillräcklig hisskommunikation. Kopplat tvättmaskin, skruvat upp och ihop saker och ting, lagt mej i hur möbleringen skulle vara mest praktisk... säger hela tiden nånting i stil med "...men en såndär har jag hemma, ni kan ta den!"

Och egentligen gör jag det gärna, för jag vet att allt kommer att gå finfint. Jag är dessutom en super-mamma som kan allt, även bo själv nu då mitt livs tredja kapitel tar vid!