Man märker att man bor på landet då busschauffören sitter bakom ratten iklädd rödrutig flanellskjorta och skärmmössa! Visst är det cirka tio år sedan jag tog lokalbussen senast, men om jag minns rätt så är chaufförer av olika slag ändå belagda med klädkod; tråkigt mörkblått. Så det piggade opp, jag log hela bussresan!

Hämtat posten. Jag har inte långt till postlådan, så jag brygger alltid kaffet först, och då jag kommer hem med posten är kaffet färdigt.
Eller post å post; har tänkt på att byta ut postlådan mot en dokumentförstörare. Varför går jag de några hundra metrarna för att hämta mer skräp, jag som har svårigheter att få ut kökssoporna? Och då står ändå soptunnan på egen gård!
Fått reklam idag igen. Alltså adresserad reklam, personligen till mej, ingenting anonymt som alla får; skönhetsprodukter med franskt ursprung, det ni!
Kuvertet var tjockt, flera olika fyrfärgstryck föll ut då jag öppnade brevet. Svarskuvert (för beställning) som mottagaren betalade och ett som jag själv måste frankera om jag väljer att inte beställa utan bara delta i olika tävlingar.
En bil i kartong med en dörr som gick att trycka ut längs en perforerad linje -bildörren dolde ett klistermärke som jag ska fästa på beställningskupongen. Vinner jag en bildörr?
Små lotter i en liten plastpåse; visst har den moderna kvinnan tid att pilla bort tejp som öppnar påsen och lotterna, rulla opp de fem lotterna (fyra gula och en röd, enkelt sätt att särskilja nitlotterna från vinsten) och för besväret "vinner" fri frakt på de produkter hon nu beställer om beställningen är över 35 000 €. (Eller kunde jag vinna 35 000?)
Ett kort bestående av blanka silverytor representerar skraplotte-skedet. Jag skrapar och bannas då ljudet ger mej ilningar i tänderna. Jag får en prenumeration på en tidning som jag inte behöver, till halva priset om jag svarar inom Sju Dagar -samma namn som tidningen, så fyndigt!
Sen borde jag välja produkter. Jag vecklar ut ett stort ark med frimärkesstora kuponger, vars perforering är så dålig att jag svärandes tar fram saxen och klipper ut det som intresserar mej. Sen ska jag själv summera min beställning. Kommer underfund med att jag nog inte behöver vare sej det ena eller det andra och försöker pilla bort ett par "frimärken", men jag lovar -riktiga frimärken är lättare att få bort från riktiga kuvert. Tröttnar och kastar hela beställningen, och känner mej ganska nöjd med mej själv: jag sparade pengar idag igen!

Snart börjar en ny säsong av Svenska Hollywood-fruar. Jag undrar hur fattigt liv jag egentligen lever som ser mej tvungen att titta på dylikt skräp, men sen inser jag att det är precis tvärtom; jag ser på skräpet och tycker att fruarna lever fattigt. Naturligtvis inte materiellt (Anna Anka!) eller själsligt (jag har aldrig sett en kvinna med mera själ än Maria Montazami) men den intelligenta fattigdomen är väl ändå allsmäktig då det gällde A N W? Varför skulle en intelligent kvinna satsa 30 miljoner dollar på en film vars huvudrollsinnehavare inte kan agera? Varför skulle en intelligent kvinna fundera på husköp i mångmiljonklassen före hon inkasserat ens den första dollar från sagda film? Och en intelligenta kvinna skulle väl inse att filmdistributörer ger dåliga bud istället för att lägga sej ner raklång på golvet och asgarva åt eländet?
Nej, jag har inte sett filmen. Det lilla jag såg var de korta klipp som visades på tv, så jag borde väl inte döma ut vare sej frun eller filmen så totalt, men det var ju synd om tanten! Med sin fejkade solbränna, glesa hårväxt, pålimmade pattar och ett leende som skulle få Hajen att gråta av avund.
Alltså; fru Winter är så dålig att agera att hon till och med stryks då följande säsong av Svenska Hollywoodfruar planeras; hon kan inte ens spela sej själv i en svensk tv-serie som baseras på det enkla faktum att hon är en svenska, i Hollywood. Nej, vila i frid, kära Agnes. Jag ser fram emot att följa den kaffekokande, själfulla Maria en säsong till, och hoppas stifta bekantskap med några flera intelligenta fruar!

...vet jag inte om jag skulle vilja se. Detta kräver en stunds eftertanke... och kaffe...

Ahaa, det finns en verklig plats som kallas så? Men det var ju tur!

Jag är morgonmänniska. Det betyder att jag inte orkar på natten!
Jag orkar inte se på tv, jag orkar inte festa, jag orkar inte arbeta -och så vidare.
Då jag var mycket mindre och yngre än idag önskade jag att någon skulle uppfinna en apparat som i likhet med kassettbandspelaren kunde banda in tv-program. Inte för att jag var speciellt teknisk, snarare för att de bättre programmen sändes senare på kvällarna, och dessutom kunde det hända att båda (!) kanalerna samtidigt sände något av värde. Sen kunde jag ha tittat på morgonen då ingenting förutom testbilden visades.
Sedan kom video-bandspelaren. (Vilken typ av video är en bättre investering -VCR eller Beta?)
Har just införskaffat en inbandande digi-box för antennhushåll, med plats för 80 timmar film, och det är ett stort framsteg! Vi kan se på en kanal och banda två, samtidigt. Det fungerar, för det mesta. Enda jag i tysthet undrat över är vilken knapp flickorna trycker på då de hittar tv-guiden med ett knapptryck då jag själv behöver två, men jag har inte vågat fråga... Huvudsaken är att jag inte behöver titta på film sent på kvällen, jag bara söker mitt program och trycker "rec", så é dé klart och jag får lägga mej. Följande morgon kan jag och en kanna kaffe se på film.
Jag festar inte på natten. Medan jag studerade kunde det hända att jag var opp lite längre, men det var inte ofta. Helst har jag fungerat som chaufför, då fungerar jag även följande dag. Ett glas vin slinker ner någon gång, men det är i såna fall före nio på kvällen.
Och jag orkar absolut inte arbeta på natten! Tyvärr har jag nu valt en arbetsplats som innebär regelbundna nattskiften, och jag försöker oftast desperat byta in dem. På natten är min effektivitet noll, nästan på minus. Jag svär och bannas några dagar före nattskiftena börjar. Den dagen jag borde sova för att orka mina två nätter är alldeles hopplös. En vecka efteråt mår jag dåligt, allt är ur balans.
Enda natt jag vakar är då Eurovisionsfestivalen sänds. Tyvärr numera över flere dar, vilket innebär sömnproblem. Jag har dock löst det så att barnen får berätta vem som vann, själv lägger jag mej efter sista artistens avslutande gestikulerande.

Vaknade kl 7:00, bryggde dagens första tre koppar kaffe, sökte fram en film, såg på den, och la mej igen.
Delade säng med en av våra katter och började fundera på ett uttryck som man stöter på då officiella dokument ska ifyllas, nämligen civilståndet. Opp igen, brygga mer kaffe och tänka över saken.
Då jag var ung och ogift (!) funderade jag inte så mycket på saken, jag kryssade bara i rätta rutan. Kanske nuddade jag vid tanken på hur det skulle vara att någon gång FÅ kryssa i gifta rutan.
Som sambo kunde jag förstå varför tex skattemyndigheter och försäkringskassan vill veta hur det ligger till på hemmafronten; det är bostadsbidrag och beskattning och studerande/arbetande om vartannat, och restskatt är inte roligt, så den rutan kryssades också i utan desto större eftertanke.
Så gifte jag mej, och första gången jag kryssade i "gift" så var jag allt lite mallig! Nu har jag gift mej och blivit vuxen, era ogifta stackare!
Tyvärr la sej stoltheten efter hand, och sambeskattning kunde väl varit roligare... Tanken slog mej ibland -Hur känns det att kryssa i rutan "Änka/änkling"?
Följande ansökan jag fyllde i var "Ansökan om äktenskapsskillnad". Där frågades det inte efter civilstånd, vad jag kan minnas. Märkligt...
Idag kryssar jag för "frånskild", och det gör jag så gärna, men jag tycker att det kunde uttryckas lite positivare. Varför inte fristående, självgående, lycklig eller "been there, done that, burned the t-shirt"? Och varför kan jag inte återgå till att vara ogift, måste äktenskapets ok hänga över mej för evigt? Men jag är å andra sidan "Dömd till äktenskapsskillnad" av Tingsrätten, så jag finner mej i den domen och bär straffet "frånskild", med stolthet!