...det var verkligen inte meningen!

Och jag anklagar ingen förutom mitt kylskåp och förändringarna i mitt liv...

Såhär gick det till;

 

Under våren förlorade jag nästan tio kilo. Folk runt omkring mej började märka det. Och jag tänkte att då tio kilos viktminskning varit med mej under en tid så ska jag lägga ut det på nätet till allmänt beskådande, för då går jag inte upp det igen. Och alla ska beundra resultatet vart efter jag fortsätter gå ner och blir precis sådär vältränad muskulös som mitt inre jag egentligen är.

Sen kom semestern. Ledighet, resa, inte-så-mycket-grillmat-men-ändå... Vikten stod stilla länge men sen kröp nån kilo tillbaka. Fyra, för att vara exakt. Och på det sättet log vågen mot mej under följande månvarv.

 

Igår kväll -efter två självgående veckor- så ställde jag mej på vågen igen. Har medvetet undvikit den dessa veckor eftersom jag vetat vad den planerat för mej. Precis som jag anade så hade den lagt till ännu två kilo! Och om min matematik inte sviker mej -också, precis som vågen gjorde- så betyder det a) att jag gått opp mer än hälften av det jag gick ner och b) att jag till julen KAN väga sexton kilo till, om det skulle behövas.

 

Så nu, idag, har jag ett val. Eller egentligen inget val eftersom för jag bara har en sak att välja, så det blir alltså ett alternativ: jag har idag alternativet att ta bort det som kommit till och fortsätta skala ner i storlek. Jag hade ju redan tvättat mina fet-jeans och lagt dem i korgen med tygrester för återanvändning utan att för den skull mena att jag skulle återanvända dem som plagg på egen kropp!

 

Så nu, bannade kylskåp som försett mej med smör och grädde som blev till kanelbullar i min frys och de hatade/älskade förändringar som skett i livet och speciellt boendet under augusti -nu flyr ni er väg! Jag har ett nytt nyårslöfte i tankarna och innan det ska åtminstone mina återvändande kilon vara borta för gott!

 

Naiva problem jag har, medan människor dör i lastbilsutrymmen ute i Europa... jag skäms...

 

 

Nä, det är inte så tragiskt som det låter. Jag räknar inte timmarna. På allvar. Jag bara konstaterar fakta.

 

Köket blev alltså omorganiserat en aning, har bara högen med tidningar och övriga papper att sortera igenom. Den högen finns i en korg på matbordet och det är ingen panik att göra nåt åt saken eftersom det ser ganska "städat" ut så länge ingenting kryper ut över bordet.

 

Det rum som faktiskt blev tomt håller på att fyllas i långsam takt. Mitt soprumsfynd i form av två stolar från 1915 som jag restaurerade opp under våren har placerats vid fönstret tillsammans med det lilla runda bord jag vann vid ett lotteri på en hemslöjdsskola på 80-talet. Färgerna på möblerna är som om Carl Larsson själv skulle varit inblandad!

En gammal Amerikakoffert står i ena hörnet -har tänkt att den ska bli ett skåp så småningom. Eller gammal och gammal, har ingen aning om nån ålder men den ser åtminstone gammal ut.

 

Det rum som tjänat som förråd i flera månader är lite spretigt än. Allt udda som inte har en egen plats lyfter jag in dit för att kolla igenom än en gång, men framtiden för det rummet är att det ska bli min egen lilla syateljé...

 

Mitt sovrum ska rensas. Där finns symaskiner, sytillbehör och olika halvfärdiga skapelser men allt det ska också in i "udda-rummet". Sovrummet ska bli ett fredat område som ska vara lättstädat.

Sen börjar jag väl om från början med städningen; flyttar runt alla ägodelar från rum till rum som i en enda ond cirkel i evigheters evighet!

 

Dagen har jag dock ägnat åt utearbete. Klippt gräs och rensat ogräs. Tog inte lång tid men det har irriterat mej lite att sommaren varit så dålig att jag inte orkat ta mej ut på bakgården. (Undanflykt!)

Har bara klippt gräsmattan var tionde dag och inte räfsat eländet en endaste gång... ogräset har jag rensat en gång... men nu ska det bli ändring på det! Eller nästa vår ska det bli ändring på det...

Nu har jag bott själv i 24 timmar. Mina döttrar flyttade hemifrån igår.

 

Dethär är en kluven känsla.

Glad över att de står på egna ben. Men samtidigt har jag nån lite orolig känning i kroppen... visst litar jag på att det ska gå bra -för dem. Men JAG då?

 

Jobbade idag och återvände hem till mina katter. Började städa köket. Vill göra det till mitt. Organiserar om i köksskåp -alla vaser i samma hylla, allt te och kaffe på egen hylla. Kokböckerna synliga. Det lämnar luft mellan mina skäppor och burkar! Skäms lite över att jag vill ha ett eget kök, men skulle inte tveka en sekund att trycka ihop allt igen för att göra rum för barnens skäppor och burkar om de skulle behöva flytta hem. Fast det vill jag ju inte, inte egentligen... att de flyttar hem, alltså.

 

Och deja-vu! Jag har gjort dethär förr, flere gånger. Städat ut personer ur mitt liv. Men då har det varit mera definitivt; jag har städat ut karlar.

Flickornas pappa kom hem till packade flyttlådor då jag var gravid med andra dottern. Han blev väl en aning chockad... kände mej rik som ett troll då jag låg på BB fast jag inte hade mycket av materiellt värde. Var självgående ungefär fem år före jag träffade min blivande man.

Efter tre års äktenskap fick min man skilsmässopappren framför sej, bara att skriva under. Jag hämtade hem tomlådor åt honom men denna gång packade jag inte en endaste sak, det fick han klara själv. Sen tapetserade jag om några rum och inledde åter ett självgående liv.

Och en fästman några år senare fick tillbaka ringen och ett fåtal andra smycken jag fått efter ett halvt års förlovning.
 Vi hade tack och lov inte hunnit flytta ihop så jag behövde inte anstränga mej det minsta...

 

Skillnaden denhär gången är att separationen inte är definitiv. Och jag har hjälpt till så mycket jag kunnat. Burit hem flyttlådor. Kånkat på soffor och lådor, nerför och uppför trappor i trappuppgångar med otillräcklig hisskommunikation. Kopplat tvättmaskin, skruvat upp och ihop saker och ting, lagt mej i hur möbleringen skulle vara mest praktisk... säger hela tiden nånting i stil med "...men en såndär har jag hemma, ni kan ta den!"

Och egentligen gör jag det gärna, för jag vet att allt kommer att gå finfint. Jag är dessutom en super-mamma som kan allt, även bo själv nu då mitt livs tredja kapitel tar vid!